Peak oro

Jag skriver femårs-dagbok och har lyckats hålla igång i snart tre år. Belöningen kommer så sakteliga. Nu har jag två års referens bakåt. Varje dag ser jag vad jag gjort och tänkt tidigare år. Jag önskar verkligen att jag börjat tidigare. Åren innan september 2014 är The Dark Ages. Men mönstret framträder tydligt ändå: det var inte bättre förr. Det var precis likadant.

Det är inte så att jag gör samma saker. Sedan jag började skriva i dagboken har jag flyttat från Skäggetorp, flyttat från Åbylund, fått barn och belånat mig för resten av livet. Bland annat.

Men jag mår precis likadant. Vid varje given tidpunkt mår jag dåligt över precis samma saker, och vid ungefär samma datum som året innan släpper oron. Den ersätts av iver och lust, som sedan klingar av lagom till jubileet av förra årets avklingande.
Det börjar bli genant att ens plocka upp pennan.

Midsommar är värst, varje år. Rapsen har blommat över och jag har alltid tappat goda cykelvanor. Sommaren är slut, mörkret inträder och Sverige blir i normalfall utslaget ur minst ett fotbollsmästerskap.

Tack!

Är jätteglad över kommentarerna från mina två läsare! Hej Ditte och Jocke. Ni är lojala vänner.

Supersonic travel

Jag är uppe sent. Det är första dagen på min semester.

Denna första semesterdag var i några år så sprängande stor. Jocke brukade vara hos oss, och vi hade all öl och all tid. Vi såg på fotboll och åkte runt i bilen, spelade Ulf Lundell skulle jag tro, såg linet och Vättern. Sedan grillade vi.

Det är annorlunda nu. Jag ser klipp från Live Aid. Det är 1985 och Phil Collins har just uppträtt i London, på Wembley. Så står han vid en flygplats. Pressen är där, alla svettas. Phil Collins ska flyga med Concorde till Philadelphia för att uppträda ännu en gång. Allt i samma sändning. Han är uppspelt och tunnhårig på ett sätt som vore otänkbart nu. Han påminner om pappor och morbröder från min barndom. Han säger: "It's mad, just really, innit?"

Concorden. Man får tänka sig en framtid som redan varit. En möjlighet som blinkat i historien. Den har inte flugit sedan 2003. Atlanten har svällt. 

I nästa klipp anländer Phil Collins i Philadelphia. Nu har han en ny skjorta.
Han framför "Against All Odds".

En halv pudel

Mitt tidigare resonemang föll, med tanke på att Sverige gjorde sin mest minnesvärda match på decennier.
Jag antar att även pessimister måste få ha otur.

En match i juni

Joni och Matilda har gått och lagt sig. Sverige spelar mot Frankrike, och alldeles nyss gjorde Jimmy Durmaz 1-1.

Det fanns en tid när varje svenskt landslagsmål brände sig in i mitt minne. De finns kvar där, fastän de gjordes för över 15 år sedan, av spelare som nu är kommentatorer eller tränare.

Jag är ledsen över att jag inte kan vara så närvarande längre. Den här matchen, som jag sett fram emot i veckor, är snart glömd. I höst, när de visar sammandraget, kommer jag inte minnas att det var Jimmy Durmaz som gjorde målet.

Och så är det med mycket. Var tar allt vägen? Böcker jag läser och skivor jag hör. Ibland tror jag att jag är förbi att lära mig något alls.

Första inlägget

Jag vill skriva igen. Det var länge sedan jag försökte, och på senare tid har jag märkt att jag saknar det.
Länge kändes det som min grej att skriva. Det betydde allt och jag övade jämt. Jag minns inte exakt när jag tappade bort det, men att inte skriva har lämnat ett tomrum.

Det är svårare nu. För tio år sedan skrev jag av jublande längtan och rivande sorg. Så känner jag inte längre. Mycket av det som kunde hända, har hänt. Jag är en pappa nu, i ett parhus med en lagom stor trädgård. Jag har ett jobb och en sambo.

Idag var en mycket varm dag. Joni med kusin och grannbarn sprang i vattenspridare. Jag stod vid grillen och vände på kyckling. Nu är det sent. Värmen är kvar i huset. Jag och min svåger Oskar har stannat uppe. Vi sitter på varsitt håll med folköl.
Det har varit en väldigt bra dag.