Supersonic travel

Jag är uppe sent. Det är första dagen på min semester.

Denna första semesterdag var i några år så sprängande stor. Jocke brukade vara hos oss, och vi hade all öl och all tid. Vi såg på fotboll och åkte runt i bilen, spelade Ulf Lundell skulle jag tro, såg linet och Vättern. Sedan grillade vi.

Det är annorlunda nu. Jag ser klipp från Live Aid. Det är 1985 och Phil Collins har just uppträtt i London, på Wembley. Så står han vid en flygplats. Pressen är där, alla svettas. Phil Collins ska flyga med Concorde till Philadelphia för att uppträda ännu en gång. Allt i samma sändning. Han är uppspelt och tunnhårig på ett sätt som vore otänkbart nu. Han påminner om pappor och morbröder från min barndom. Han säger: "It's mad, just really, innit?"

Concorden. Man får tänka sig en framtid som redan varit. En möjlighet som blinkat i historien. Den har inte flugit sedan 2003. Atlanten har svällt. 

I nästa klipp anländer Phil Collins i Philadelphia. Nu har han en ny skjorta.
Han framför "Against All Odds".